Plötsligt händer det! Jag tror banne mig att jag har blivit vuxen. Och det kanske inte var en dag för tidigt…

Jag tror att upptäckten infann sig när jag klev in i tvättstugan och blev genuint lycklig av att den är städad och organiserad. Det behövs inte mycket för att göra en glad! Eller så kanske upptäckten kom när jag insåg att jag hellre (frivilligt) läser en bok än spelar ett spel i mobilen innan jag lägger mig. Och jag lyssnar gärna på radio. Ingen komersiell kanal utan gärna P4 Sörmland eller just nu en hel del P1 Sommar. Vilka berättelser. Vilka livsberättelser. Jag berörs. Kanske är det också en av orsakerna till att jag blev präst, för jag älskar verkligen att lyssna på människors berättelser. Jag upplever stor tacksamhet och här kan även storordet nåd vara på sin plats när jag ska försöka beskriva det jag känner när människor släpper in mig för att ta del av deras berättelser.

Eller så kanske upptäckten kom när jag inser att jag njuter och gläds oerhört av det egenodlade vi har. Det är inga stora odlingar men en och annan gurka, ärtor, tomater, majs, paprika och lite bär som hallon och jordgubbar. Tänk att få bo i ett land där man kan och får gå ut och plocka det man önskar äta. Tacksamhet. Jag förundras över naturen. Lycklig för en vacker och spännande insekt och en och annan insikt. Och det är kanske också ett tecken på vuxenblivande?!

Sommaren är en tid för återhämtning och för att hinna ikapp mig själv. Jag är där jag vill vara nu. Och egentligen har jag haft ett år av en viss återhämtning och reflektion. Ett år att få vara mig själv, precis som jag är, i ett sammanhang där jag trivs, uppskattas och får blomma ut i min fulla potential. Tacksamhet.

Jag upplever en känsla av förnyelse. En känsla av att erövra och återerövra platser. Jag vill mera! Resa mer. Upptäcka mer. Älska mer. Läsa mer. Studera mera. Tacksam över en utbildning jag ska gå under kommande året. Och jag vill göra fler resor av det äventyrliga och upptäcksfyllda hållet. Klarade en 4-dagars ritt på Island. En magisk upplevelse som stått på min önskelista länge. Nu vill jag göra fler utmanande resor. Jag vill åka på cykelsemester, men kanske inte bo i tält… Så långt har det inte gått, ännu kanske jag ska tillägga… Och jag vill vandra i det Heliga landet med nya linser och vidgade perspektiv.

Så, vad är det som har hänt? En 40-års kris kanske?! Då må det vara hänt! Verkar ju vara en angenäm och utvecklande kris i så fall! Tacksam!

Vuxen eller inte, det är gott att veta att man aldrig blir för gammal för att blåsa såpbubblor, dricka kaffe i piratmugg eller spela apa i största allmänhet! Tacksam!

Det finns ett ord som snurrar i mitt huvud just nu. Det är överlåtelse. Och det är dubbelt för mig. För jag kan inte säga att jag ska ta ett steg tillbaka, och lyssna på andra och Gud helt och hållet, och indirekt frånsäga mig allt ansvar själv. Men en viss överlåtelse är alldeles nödvändig. Och kanske går det hand i hand med att träna sig i att vara ödmjuk. Och det kan vara svårt ibland. Jag kan inte säga att Gud har en plan med allt som sker. Hur skulle vi då kunna förklara allt som händer?

Överlåtelse för mig handlar om att jag tror att jag behöver lita på att Gud använder mig på bästa möjliga sätt. Jag kan gissa att vissa dagar är det inte alldeles lätt att jobba med mig. Jag är envis, vill själv och vill bestämma själv! Ibland tänker jag inte heller på allt jag har och kanske glömmer att vara tacksam. Ibland jagar jag framåt och glömmer skatten som finns i min egen trädgård…

Om vi låter TRO stavas RELATION, så blir inte tron det viktigaste utan vem vi tror på. Är vi centrum i våra liv eller vad är vår utgångspunkt? Jag tror att det mesta vi gör handlar om relationer. Relationen till Gud och relationen till olika människor. Det är genom relation som vi kan bygga församling. Och det är så vi kan bygga en tillit till de vi lever med. Det är så vi kan bygga individer… Genom relation kan vi byta rädsla mot mod. Jag tror att relationer kan underlättas om man möts ansikte mot ansikte, panim el panim, som det står på hebreiska.

För mig handlar att ”leva i sitt dop” om att tjäna. Ett ord som antagligen väcker olika i oss. Jag tänker mig det mest som Askungens sätt att beskriva sin situation… ”Vad är väl en bal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar.” Om man skapar en blandning med ingredienserna av överlåtelse, ödmjukhet och att ”leva i sitt dop” blir det nog en helt fantastisk badbomb som ger god lyster till huden och en doft som ger en fantastisk synergieffekt.

En person sa en gång till mig att man kan må bra av lite ”svalkande likgiltighet”. Då tyckte jag nog att det bara lät konstigt. Men nu tänker jag att det är namnet på ovanstående badbomb dvs. Badbomben ”Svalkande likgiltighet”: innehåller lagom mängd överlåtelse, många mått ödmjukhet, 2 msk ”att leva i sitt dop” och en gnutta tålamod.

Förutom en otroligt djup teologisk reflektion (läs detta med viss ironisk ton) så skulle jag verkligen behöva klippa mig. Kan man fläta håret och bara klippa av sista decimetern? Eller varför inte färga håret till en helt annan färg?!

Norrlänningen i mig njuter av snön! Jag ska passa på att njuta av varmt kaffe och en vacker utsikt.

Jag är fascinerad och tacksam över att vädret kan variera fort. Läs: Jag är helt sjukt trött på att det ena dagen kan vara snö, vi köper skridskor och massor av vantar, och dagen efter regnar det och ljuslyktorna blåser iväg. Det är helt otroligt hur opålitligt vädret är!

Men, när vädret tillåter, finns det inget bättre än en fikakorg, skridskor, varma kläder och att göra kolbullar. Vad är kolbullar undrar ni kanske? Passande mat för förra veckan som var rolls roycens oxvecka! Kolbullar består av mjöl, vatten, salt och lite bacon… Hepp! (Nu lät jag nästan som Lotta Lundgren i Coops reklam…) Stek baconet i kolbullepannan och häll på smeten. Barnen älskar det! (Och vuxna!) Antagligen för att man dels äter utomhus och dels för att man är ordentligt hungrig efter att ha stökat runt i snön.

Inomhus fortsätter brädspelen. Nu i form av ett nytt Monopol med fiktiva kontokort och kortläsare. Eller ja, korten finns men pengarna på korten är fiktiva. Riktigt roligt spel och det går lite fortare och är lite mer rättvist än ”gamla” Monopol.

Men vad är egentligen rättvisa? Började dagen idag med högmässa i St Andreas och sen i Kloster. Dagens text handlar om en liknelse, som så ofta. Och som vanligt ska vi tänka själva och allt är inte som det verkar… Upp är ner och först är sist osv… Texten handlar om en vingårdsägare som erbjuder människor att komma i tjänst hos denne. Vingårdsägaren ger sen lika mycket i lön till alla som arbetet under dagen, oavsett antal timmar. Jag kan vara en av de första att säga att det är orättvist. Men kortfattat tänker jag att poängen är en helt annan…

Jag tror att en mening med den här texten är att människor blir inbjudna till tjänst, precis som vilken kalasinbjudan som helst är också detta en inbjudan. Det finns något stort med att bli inbjuden. Jag får känna att någon vill ha med mig. Och vem har provat att gå på en fest, kalas eller tillställning utan en inbjudan…?! Och det spelar ingen roll när i tiden som vi har tackat ja till inbjudan utan vi får alla samma förutsättningar när vi kommer på kalaset.

När vi tackar ja, ibland med en viss motvilja, till en kalasinbjudan, kan vi komma till användning. Just att jag är jag, och mitt sätt att vara efterfrågas, och det vet den som efterfrågar mig. Och när vi kommer på kalaset får vi kanske god mat, trevliga möten och annat som vi inte tänkt oss innan… Vi får något som vi  kallar nåd. Vi får något som är gratis och utan att vi kanske förväntar oss det eller ens förtjänar det. Kanske en överraskning. Och så tror jag att det är med nåd och tjänst. En dubbelhet som vi kanske upplever att vi lever med. Jag är inte i Guds tjänst för att få något, utan för att jag är efterfrågad och redan har fått något. Jag har tackat ja till kalasinbjudan.

Men, 231 (Oändlig nåd) i all ära… Ikväll är det handbollsfinal och då är nåden obefintlig! 🙂 Kämpa hårt Sverige!!

Det är ju inte en slump att min blogg heter Trams och Relevans för jag har lika mycket trams i mig som behöver komma ut, som jag har nåt vettigt som behöver komma ut. Ibland är det nog svårt att avgöra vad som är vad dock…

På julafton dog vår älskade katt Sigge. Så tragiskt och fruktansvärt. Att förlora sin katt och dessutom känna sig maktlös är inget vidare faktiskt… Han dog nån timme innan jag skulle ha midnattsmässan i Klosters kyrka. Det blev en svår dubbelhet. Samtidigt som mitt hjärta grät, jublade mitt sinne (eller kanske tvärtom eller både och). Jag är främst människa men jag är en professionell sådan. Personligen tycker jag inte att det får vara på nåt annat sätt. Jag lyckades lägga älskade Sigge åt sidan för några timmar och dagen efter sörjde hela familjen. Var och en på sitt sätt. Det är så med sorg. Man kan inte säga att det ska vara på ett speciellt sätt.

Det gick några veckor och vi började verkligen känna av hur mycket vi saknade katt. Äldsta sonen agerade detektiv och började kolla runt efter en ny. Igår blev det bestämt att vi ska köpa en ny katt. Hon är bara 4-5 veckor och kommer till oss i mars. Tösabiten heter Elsa. Hon är alldeles liten och bedårande.

Min ”tramssida” hade tråkigt igår och jag la ut en bild på en graviditetssticka på mitt Instagram-konto med orden ”Stor familj blir större! I mars kommer Elsa!” Och sen började kommentarerna att ramla in i takt med att jag vek mig av skratt… Efter ungefär 10-15 minuter la jag ut en till bild som förställde just Elsa med texten ”Här är världens sötaste Elsa! Någon som trodde nåt annat…?!” Kära vänner (och kanske andra), allt är inte alltid vad det verkar vara. Och det blev så tydligt här. Det här är ju verkligen min humor så jag satt i soffan och skrattade så jag grät, bokstavligen! Senare när jag hade svarat på en del kommentarer gick jag till tvättstugan för att fixa med tvätten. Plötsligt stod jag där och bara skratta högt åt min egen påhittighet. Tack alla ni som förgyllde min kväll igår!  Trams i stor mängd. Men också en hel del relevans. Tänk på detta i framtiden… En bild och en text kan lura hjärnan till ett rejält spratt. Jag pratar mycket med barnen och ungdomar jag möter, om att vara källkritiska och ifrågasätta. Att tänka själv.

Det här Instagram-inlägget hade kanske kunnat vara en bra början på en predikan till idag, andra söndagen efter trettondagen (Livets källa). Varför? Jo, evangelietexten handlar om att Jesus gör sitt första under. Det här hade varit ett under större än att göra vatten till vin kan jag lova!

Idag på mässan i Kloster trollade jag och min kollega Sofi. Det är nåt man kan lära sig och öva på. Ett under är ett gudomligt ingripande. Ibland har jag haft svårt med Jesu sätt att göra under. När man är rationell och kritisk är det lätta att BARA ifrågasätta. Men när jag tittar mig omkring, tänker jag att det sker under hela tiden. Jesus gör under och jag trollar. Och jag är ganska säker på att han gillar min ”tramssida”. Och i vilket fall kan jag inte göra något åt det. Det är den jag är! Och tur är väl det!

Ja, det kan man fråga sig ibland. Och vad är egentligen mittemellan? Jag brukar ibland fråga mig själv var och hur jag vill vara. När jag tittar tillbaka på mitt liv vill jag känna mig tillfreds. Kan jag stå för det jag säger och gör? Jag tror att ett gott samvete är svaret. Att jag kan lägga mig på kvällen och somna, viss om att jag gör skillnad på mitt sätt där jag är med de människorna som jag har runt mig.

Idag är det andra advent och vi har tänt andra ljuset hemma hos oss. För mig handlar advent om förberedelser. Inte att göra sill, städa och baka. Min förberedelse handlar snarare om att blicka framåt i både ord och handling. Min förberedelse handlar också om att reflektera över det som varit.

När många andra får en något lugnare period kring jul så kanske min arbetsinsats ökar något. Det blir många arbetsuppgifter som är knutna till advent och jul, parallellt med de traditionella arbetsuppgifterna som exempelvis att döpa och att begrava. Och då vet jag att jag behöver hitta små korn av återhämtning. Jag tror att alla människor har vattenhål, energikällor, där vi likt batterierna fyller på oss själva. Olika tider på året kanske är fyllda av olika vattenhål. Jag vet mina vattenhål. Ett exempel är pussel! Just love it! Idag har vi byggt färdigt ett tomtepussel med tusen bitar. När jag lägger pussel klarar min hjärna ingenting annat. Den tänker bara ex ”brun bit med lite rött på sidan”… eller ”en svart-grå-vit-spräcklig liten smal bit”. Bit för bit växer en bild fram. Det är återhämtning det! Bilden av ett pussel som metafor är viktig för mig.

Jag blickar framåt mot nästa söndag. Det är så att jobba som präst. I alla fall för mig. Jag lever i bibeltexterna veckorna innan och försöker att koppla texterna till det jag ser i vardagen. Just nu ser jag mod! Jag måste kolla på Svenska hjältar-galan som sänds på tv 4. När jag får höra om dessa människorna så berörs jag. Jag gråter. Jag skrattar. Jag stärks. Det finns många vardagshjältar där ute som gör skillnad! Och det är därför som jul är så speciellt för mig. Då kom Han som gjorde, på riktigt, skillnad!

Advent är också en tid av att vara tillsammans. Både hemma i familjen men också bland vänner. Och det stärker mig. Glögg, tomtebloss och tomtar ger mig energi. Och världens sötaste sovande katt. Ni får en bild av The cat. Som ni märker är det endast Sigge av alla mina ”barn” som får vara med på bild här. Viktigt för mig att det får vara så. Barnen är det viktigaste som finns. De kan inte försvara sig själv. Barn kan inte bestämma själva och vet inte alltid vad som är bäst för dem. Om vi inte värnar om barnen, vilka lärjungar är vi då?!

Jag nynnar på psalm 826 ”Gå med Gud” och fortsätter mitt julstök, kanske olikt många andras… ”Gå med Gud som skyddar dem som älskar. Gå med Gud som lovar gå bredvid. Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar, stillar hunger i rätt tid. Gå med Gud som krigar mot det onda. Gå med Gud som känner väl din strid”…

Må Guds goda Ande vägleda dig på alla dina vägar! /Jenny

När jag var liten lekte vi ”Bro, bro breja”. En mening i den är ”ingen slipper här fram, här fram” och tro av min förvåning när vissa människor tar detta till det yttersta. Så här var det…

Förra veckan skulle jag som vanligt hämta och lämna barnen som spelar handboll. (Det är förövrigt mycket handboll just nu. Inte minst att det säljs bingolotter för barnens lag. Gladdes av att kunna sälja några på jobbet. Dock lite mindre när köparna av bingolotter i sin tur var säljare av andra saker. Resultatet blev färre bingolotter och mer saffran. Och inga pengar… plus minus noll liksom. Kunde varit värre dock! 🙂

Tillbaka till förra veckan… Observerade att aulan på skolan där barnen bland annat tränar, var uthyrd till ett politiskt parti som jag inte sympatiserar med. Jag tittade sista minuterna på barnets träning, vi satte på oss skor och jacka, sa hej då och vi begav oss mot utgången. Den här skolan har en typisk skolentré med dubbeldörrar. Döm av min förvåning när jag möts av en kvinna som säger till mig att jag inte får gå ut genom dörren (där jag alltid går in och ut) eftersom det är ”insläpp”. Jag tittar mig omkring och ingen människa är varken på väg in eller ut… Det hela slutade självklart med att jag gick ut genom dörren efter att ha informerat kvinnan i fråga, på mitt sätt, om att det är ett fritt land och jag går ut var jag vill. Möjligvis använde jag några fler ord… Det är nu jag fattar att världen är upp och ner. Att partiet är känt för att inte vilja släppa IN folk är vida känt men att man nu inte heller blir utsläppt, signalerar om partiets generella nivå vad det gäller det intellektuella planet, vilket i sig inte är någon överraskning. Tack för att ni slår in öppna dörrar! Nej just det, det var ju just det ni inte gjorde…

Just nu som präst har det varit väldigt laddat. Många svåra och tunga situationer. Sorg, förtvivlan, hopplöshet och en massa andra ord och känslor. Det är svårt att inte bli berörd. Jag är också människa. En mening från gårdagens evangelietext har varit som ett mantra för mig ett tag nu. ”Guds rike är inom er”. Vad betyder det? Hur behandlar vi varandra…? Vad har Gud ”planterat” i oss?

Senaste veckorna har kanske bidragit till att jag gillar ett nytt spel som barnen hemma i olika åldrar också spelar. Man fyller i olika färger utifrån olika siffror i mobilen/paddan… fanns IRL när jag var liten. Kräver ingen större tankeverksamhet och är sannolikt ett sätt för mig att återhämta mig, men också ett sätt att hitta gemensamma nämnare med barnen. Jag önskar att barnen, när de blir vuxna, kommer att säga att jag var en bra mamma. Att jag fanns där för dem. Att jag bidrog till att de blev självständiga individer. Att jag kämpade för dem! För även om de driver mig till vansinne ibland (läs ofta) så är barnen det bästa jag har! En man som begravde sin mamma pratade så otroligt fint om henne. Jag önskar att mina barn säger så om mig i framtiden.

Och sist men inte minst, gissa vad en liten Yoda kan kosta?! Om jag hade önskat att jag skulle tjäna mer pengar så vet jag en sak jag skulle tillverka och sälja… Små Yodisar!

Gud, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den. Kram Jenny

Förra veckan försökte jag öppna min ytterdörr hemma med en sådan där blå tagg som går till dörrar på jobbet… Märkligt nog kunde jag inte öppna dörren hemma med den och det tog flera sekunder för mig för att inse vad felet var… Både lite kul och lite skrämmande.

Jag älskar hösten! Av flera orsaker, dels för färgerna och dels för den friska luften. Jag försöker att ta promenader. Det är liksom det jag hinner med. Och jag känner att det är bra! För kroppen och huvudet. Det rensar. Då kan jag bearbeta. Jag tror att det är viktigt med återhämtning. Att jag hinner ikapp mig själv.

Häromdagen när jag var ute och gick lyssnade jag på Fredrik Backman. Ni vet, han som har skrivit boken ”En man som heter Ove”. Jag tror inte på tillfälligheter. Det är klart att vi lyssnar med olika öron, eller läser med olika glasögon om vi säger så, men Fredriks sommarprat gjorde att jag skrattade, fick inspiration och tips, men också, främst, att jag kände igen mig. Det kan låta märkligt. Det gör det. För jag tror inte att vi har alltför många beröringspunkter mellan våra liv. Men det gör inget. Jag hörde det jag behövde höra. Och det räcker gott och väl.

Det här med att samtidigt vara förälder och samtidigt arbeta är ju ibland en logistik som är svår att få till. Jag brukar skämtsamt säga att jag ska börja jobba som logistiker. Någonstans läste jag att en logistiker arbetar med att planera, styra och utforma ett ”företags material- och informationsflöden”. Att en logistiker har en helhetssyn. Att rätt ”vara” finns på rätt plats i rätt tid är en förutsättning… Det är lätt att omsätta tankarna till en familj. Och jag tror att vi är rätt många som känner igen oss. Jag tror dock att mycket har två sidor, även detta. Det positiva är att jag tror att jag är kreativ när min familj ska samordnas, vilket jag kan återanvända i mitt jobb.

Det finns en del flödesscheman angående detta som cirkulerar… Oavsett vad barnet frågar, (ex) ”Var är min tröja?”, ”Vad blir det för mat?”, ”Vem skjutsar mig” och hundratals frågor till, börjar ofta med ett annat gemensamt ord. Det fina och lättformulerade ordet är mamma… ”Mamma, när ska vi”… ”Mamma, ge mig”… Och vi brukar skämta om att den enda gången pappa nämns är ”Pappa, var är mamma?” Det är klart att det inte är helt och hållet så här, men faktiskt inte så långt ifrån… Dubbel känsla såklart. Och jag kan fascineras över att rollen som mamman är just det, Mamman med Stort M och avslutas med n, oavsett omständigheter. Inte bara en mamma i mängden.

I mig finns det massor av trams! Och det är jag tacksam för. Och en del av tramset är att jag tycker om att leka! Jag åker gärna med mina egna barn men också konfirmander/ungdomar till ex lekland, lekplatser, go-cartbanor eller badhus. Jag älskar sällskapslekar och billekar! Det är jag som föreslår en lek när vi åker på konferens eller när vi bara är hemma. Det kan vara lekar och spel från stort till smått! Det är verkligen en energikälla för mig, mitt vattenhål. Liturgi i gudstjänster är också lek inför Gud. I vår familj leker vi ”Gul bil”. För dig som aldrig har hört talas om leken kan jag meddela att jag nästan gjort så att min man körde av vägen en gång… Leken går helt enkelt ut på att om man ser en gul bil ska man skrika *GUL BIL LÅST* och dunka till den eller nån av de man leker med i bilen… Mycket roligt! Men jag har märkt att reglerna tenderar att förändras. (Beror på barnen.) Vi leker den även när det bara är vuxna i bilen. Kan uppfattas som något märkligt kanske när andra åker med… Helt plötsligt skriker någon rakt ut för att sedan omedelbart återgå till samtalet i bilen men med en medvetenhet att man just samlat en (kanske till) poäng för dagen.

Sen var det ju det här med predikan igen… Jag predikar olika beroende av sammanhang och kyrka. Kontentan är densamma men hur det sägs varierar stort. Allt får plats inom Svenska kyrkan, och faktiskt inom samma församling. Det tycker jag är lite coolt! Att det får rymmas en spännvidd, ett omfång! Det är jag stolt över. Både att tillhöra ett sånt sammanhang men också att jag tillåter mig själv att visa min bredd. Den här veckan kommer texten från Lukasevangeliet och handlar om Marta och Maria. …”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs”… Jag blir så otroligt provocerad av den texten… Why? Jo, för att jag identifierar mig med Marta… Å andra sidan, om jag vore mer av en Maria än en Marta i den här familjen, skulle vi ha problem… eller, i alla fall större än vi har…