Höst, lek och att vara Marta…

Förra veckan försökte jag öppna min ytterdörr hemma med en sådan där blå tagg som går till dörrar på jobbet… Märkligt nog kunde jag inte öppna dörren hemma med den och det tog flera sekunder för mig för att inse vad felet var… Både lite kul och lite skrämmande.

Jag älskar hösten! Av flera orsaker, dels för färgerna och dels för den friska luften. Jag försöker att ta promenader. Det är liksom det jag hinner med. Och jag känner att det är bra! För kroppen och huvudet. Det rensar. Då kan jag bearbeta. Jag tror att det är viktigt med återhämtning. Att jag hinner ikapp mig själv.

Häromdagen när jag var ute och gick lyssnade jag på Fredrik Backman. Ni vet, han som har skrivit boken ”En man som heter Ove”. Jag tror inte på tillfälligheter. Det är klart att vi lyssnar med olika öron, eller läser med olika glasögon om vi säger så, men Fredriks sommarprat gjorde att jag skrattade, fick inspiration och tips, men också, främst, att jag kände igen mig. Det kan låta märkligt. Det gör det. För jag tror inte att vi har alltför många beröringspunkter mellan våra liv. Men det gör inget. Jag hörde det jag behövde höra. Och det räcker gott och väl.

Det här med att samtidigt vara förälder och samtidigt arbeta är ju ibland en logistik som är svår att få till. Jag brukar skämtsamt säga att jag ska börja jobba som logistiker. Någonstans läste jag att en logistiker arbetar med att planera, styra och utforma ett ”företags material- och informationsflöden”. Att en logistiker har en helhetssyn. Att rätt ”vara” finns på rätt plats i rätt tid är en förutsättning… Det är lätt att omsätta tankarna till en familj. Och jag tror att vi är rätt många som känner igen oss. Jag tror dock att mycket har två sidor, även detta. Det positiva är att jag tror att jag är kreativ när min familj ska samordnas, vilket jag kan återanvända i mitt jobb.

Det finns en del flödesscheman angående detta som cirkulerar… Oavsett vad barnet frågar, (ex) ”Var är min tröja?”, ”Vad blir det för mat?”, ”Vem skjutsar mig” och hundratals frågor till, börjar ofta med ett annat gemensamt ord. Det fina och lättformulerade ordet är mamma… ”Mamma, när ska vi”… ”Mamma, ge mig”… Och vi brukar skämta om att den enda gången pappa nämns är ”Pappa, var är mamma?” Det är klart att det inte är helt och hållet så här, men faktiskt inte så långt ifrån… Dubbel känsla såklart. Och jag kan fascineras över att rollen som mamman är just det, Mamman med Stort M och avslutas med n, oavsett omständigheter. Inte bara en mamma i mängden.

I mig finns det massor av trams! Och det är jag tacksam för. Och en del av tramset är att jag tycker om att leka! Jag åker gärna med mina egna barn men också konfirmander/ungdomar till ex lekland, lekplatser, go-cartbanor eller badhus. Jag älskar sällskapslekar och billekar! Det är jag som föreslår en lek när vi åker på konferens eller när vi bara är hemma. Det kan vara lekar och spel från stort till smått! Det är verkligen en energikälla för mig, mitt vattenhål. Liturgi i gudstjänster är också lek inför Gud. I vår familj leker vi ”Gul bil”. För dig som aldrig har hört talas om leken kan jag meddela att jag nästan gjort så att min man körde av vägen en gång… Leken går helt enkelt ut på att om man ser en gul bil ska man skrika *GUL BIL LÅST* och dunka till den eller nån av de man leker med i bilen… Mycket roligt! Men jag har märkt att reglerna tenderar att förändras. (Beror på barnen.) Vi leker den även när det bara är vuxna i bilen. Kan uppfattas som något märkligt kanske när andra åker med… Helt plötsligt skriker någon rakt ut för att sedan omedelbart återgå till samtalet i bilen men med en medvetenhet att man just samlat en (kanske till) poäng för dagen.

Sen var det ju det här med predikan igen… Jag predikar olika beroende av sammanhang och kyrka. Kontentan är densamma men hur det sägs varierar stort. Allt får plats inom Svenska kyrkan, och faktiskt inom samma församling. Det tycker jag är lite coolt! Att det får rymmas en spännvidd, ett omfång! Det är jag stolt över. Både att tillhöra ett sånt sammanhang men också att jag tillåter mig själv att visa min bredd. Den här veckan kommer texten från Lukasevangeliet och handlar om Marta och Maria. …”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs”… Jag blir så otroligt provocerad av den texten… Why? Jo, för att jag identifierar mig med Marta… Å andra sidan, om jag vore mer av en Maria än en Marta i den här familjen, skulle vi ha problem… eller, i alla fall större än vi har…